söndag 14 oktober 2018

Min skola...

 Ni som bor i Uppsala, ni som känner mig och följer mig på f.b och ig har ju inte kunnat missat det jag nu kommer att skriva. För en vecka sedan, natten mellan söndag/måndag så bra brann min gamla skola upp. Hur och varför behöver vi inte gå in på.
 Jag minns i alla fall att jag gick upp på morgonen och gick ut på balkongen, möttes av brandrök, slog mig så hårt i ansiktet. Tankarna började fara, vad var det som brann! Är det någon lägenhet på gården? Eller hade det återigen brunnit bilar ute på gatan? Fast det luktade inte bilbrand. Har man bott ett tag på den gatan som vi bor på och upplevt detta bilbrands fenomen så känner man igen doften av hur en brinnande bil luktar. Detta luktade annorlunda på något vis. Sedan så ser jag ett rökmoln komma i från det lilla centrumet vi har.
 Jag gick in och hämtade mobilen och gick på f.b, för där visste jag att där skulle det stå.
Jag fick dock en smärre chock då jag läste att det var min gamla skola som brunnit halva natten, kyrkan som står byggd bredvid låg i fara den med.
 Hela området runt kyrkan och skolan stängdes av.  Hela morgonen följde jag nyheterna, för att hålla koll på läget. Just där och då kände jag inte så mycket. Jag blev arg visserligen men inte på djupet. Kände att det var så himla onödigt. Tänkte på alla elever som går på skolan, tänkte på alla som jobbade på skolan! Hur skulle det gå nu?
 På onsdagen på vägen till jobbet så gick jag förbi skolan, fast på baksidan. Då jag pratade i telefon med en vän så tog jag inte in det jag såg. Jag såg att det var hemskt, att hela skolan stod i ruiner. Och lukten, ja, herregud lukten.
 Men torsdag morgon när jag gick till jobbet, då de hade hävt avspärrningen runt skolan, gick jag förbi skolan på andra sidan.
 Denna morgon kom alla känslorna på en gång. Jag såg det som en gång var min skola i aska, ruiner, nedbränt och totalt förstört. Nu såg jag det på nära håll.
Tårarna kom, kunde inte hålla dem tillbaka.
Sorgen tog över mig. Jag tappade nästan andan.
Stanken av branden brände i näsan.
Det som en gång var min skola finns nu inte längre. Alla minnen.
Alla skratt som fyllde korridoren, alla skor som slog i golvet som ekade mellan väggarna.
Jag tänkte på allt jag fått lära mig i skolan, jag tänkte på alla vänner jag träffade i skolan - vissa vänner som blev vänner för livet som jag umgås med än.
Tårarna bara rann.
Allt är förstört.
Det känns som om en del av min barndom/ungdom försvann i branden.
Jag gick i denna skola från 4-9:an så det blev några år där och massor av minnen.
 Känns så fruktansvärt tomt och konstigt nu att gå förbi. Jag vill inte titta på förödelsen men jag kan häller inte låta bli. Blundar jag så ser jag ruinerna framför mig.

För några dagar sedan samlades vuxna och barn utanför skolan och kärleksbombade skolan med blommor, hjärtan med skrivna budskap på. Hyllningar till skolans rektor och andra personer.
Jag hade så gärna gått dit den kvällen, men jag orkade. Som jag skrev i tidigare inlägg så är jag inne i en hemsk trötthetsperiod blandad med för mycket arbete. Dålig kombo. Så jag låg utslagen på soffan hela kvällen och sov från och till.
Men idag passade jag på att gå ditt med familjen.
Tog med mig kameran.
Jag vet inte varför, men jag vill minnas hur det ser ut just nu. Har dock inga bilder på hur skolan såg ut tidigare. Men det var i alla fall 3 byggnader från början, 2 av 3 har brunnit ned. Den tredje delen är förstörd den med av både rök och släckningsarbetet.
Ja det är en hemsk upplevelse, hemskt att se.
Så fruktansvärt onödigt!

Jag är så trött på att vara trött så jag blir ännu tröttare..

 Som rubriken säger så är jag så trött på att vara trött, så att jag blir ännu tröttare. Alla känslor ligger på utsidan, ovanpå huden och det kryper i kroppen. Jag har jobbat en hel del extra den senaste tiden och sovit dåligt till och från dem senaste dagarna. Har haft ont i magen och känt mig uppsvälld, som om jag vore höggravid. Tack och lov så har det lagt sig nu. Men jag skall ju ha "kvinnliga" veckan när som helst. Och med detta kan ju magbekymren komma med tanke på endometriosen och likaså tröttheten. Och jobba extra på det är ju inte så himla smart kanske.
Men men, idag har jag varit ledig i alla fall. Njutit av den lediga dagen tillsammans med familjen ute i det vackra vädret.
 Vi tog en promenad i det otroligt vackra och varma vädret, helt makalöst hur varmt och vackert det har varit i helgen. Man har nästan kunnat tro att det var sommar, hade det inte varit för trädens alla vackra färger så hade man kunnat tro att det var sommar. Jag passade på att ta med mig kameran för att få fotografera lite. Det var så länge sen jag höll i kameran, har inte haft ro eller lugnet i själen.
 Svampar är alltid lika trevligt att fotografera! Kanske inte lika roliga att titta på.


Baltazar, familjens lilla lurvtuss fick även han agera modell idag.
Bäst och passa på när han satte sig så fint.
Väl hemma sedan så fortsatte vi att plocka lite med saker som vi legat efter med. 
Vi fick nya fönster i veckan så allt skulle återställas, allt är inte klart än dock.
För när man ändå håller på att röja här hemma så vill man ju...ja i alla fall jag...passa på att ändra lite när man ändå håller på. Har kommit fram till mycket som skall ändras på.
Har lite inköp som måste göras också för att jag skall bli nöjd.
Eller nöjd kommer jag nog aldrig bli, men lite nöjdare kan man ju bli i alla fall.
Maken bakade en supergod kladdkaka med massor av choklad i, han gjorde ordning en underbart god kycklinggryta också som vi mumsade på tillsammans med mams och paps som kom över på söndagsmiddag.
En härlig och mysig ledig söndag med andra ord!

måndag 1 oktober 2018

Ledig måndag...

Ledig måndag som har spenderats i soffan, antingen med papper och penna i handen eller med en dator i knät.
Jag har ägnat dagen till att sätta ord på mina känslor.
Och det har inte varit det lättaste, det är lättare att känna än att skriva. 
Jag fick en fråga igår på mitt instagram om jag ville skriva ned min #endostory och dela med mig den på bloggen: nouw.com/endosystrar
Vilket jag givetvis ställde upp på. Men det var svårt, ville inte skriva för mycket, men ville samtidigt få med så mycket jag bara kunde.
Att sätta ord på sina känslor är inte lätt, speciellt inte när man bara är van att känna dem.
Och skriva om ens egna känslor är ju så personligt. Man vill ju inte lämna ut sig för mycket heller och man vill ju inte framstå som en person som bara "gnäller" eller bli kallad fånig.
Min #endostory kommer att publiceras i morgon, så ni är varmt välkomna att gå in på bloggen jag nämner ovanför och läsa min story och andras.
Tanken med den bloggen är att nå ut till så många som möjligt och sprida kunskap om denna vidriga sjukdom. Att få personer runt om att förstå oss mera. Få omgivningen att inse att "mens inte bara är mens"  att det "inte alls skall göra så här ont" att ha mens.
Många tjejer som lever med denna sjukdom får deras liv förstörda, deras kroppar slits i små små bitar, deras inre organ går sönder, trasslar in sig och fastnar i bukväggen.
Kvinnor som blöder som styckade grisar ( ja dumt uttryck men ni förstår nog ) tjejer som kräks vid smärta, som svimmar av sina kramper. Kvinnor som proppas fulla med olika mediciner, som blir sängliggande. Kvinnor som vill bli gravida men kanske aldrig får chansen. Kvinnor som blir kallade missbrukare fast det är läkare som skriver ut mediciner åt dem. Kvinnor som absolut inte bli tagna på allvar.
Det är därför denna blogg är startad, 1 av 10 kvinnor drabbas av denna sjukdom och ändå är kunskapen så dålig. Det finns så många som lever runt omkring mig som inte ens vet vad denna sjukdom är för något. Och det är därför jag valde att skriva detta inlägg till den bloggen. Det är därför jag väljer att skriva om denna sjukdom på min blogg och delar med mig av min vardag på min f.b fast det säkerligen finns dem som tycker att jag tjatar.
Men detta är en del av min vardag, mitt liv.
Jag lever ett förhållandes bra liv, har knappt några problem, men min historia måste få plats den också, den måste få höras den med. För även om jag är skonad mycket, så lever jag med en massa obesvarade frågor och en massa olika känslor - känslor som någon annan kanske känner igen sig i.

Nu blev det ett långt inlägg, svammel från mitt håll. Ett inlägg som kanske inte är så sammanhängande som jag hade önskat men sådan är jag. Jag är osammanhängande hela jag så varför skulle inte min blogg vara likadan?

Bild lånat från nätet, hittade den när jag googlade. Vet inte vart den kommer ifrån, hoppas det är okej att jag lånar den!

söndag 30 september 2018

Ett litet, ja vad skall man kalla det? Hm? Samarbete är fel ord....skrivuppdrag är också fel...

Idag fick jag en förfrågan på mitt instagram om jag ville skriva och berätta om mitt liv med endometrios. Först så blir jag givetvis smickrad av denna förfrågan ( har skrivit på en annan blogg också  tidigare ) men sedan så börjar jag tveka. Har jag verkligen något att berätta? Är min resa värd att berätta? Ja, jo det är den visserligen, allas historier är lika värda. Men jag lever ju ett ganska så vanligt Svensson liv utan några större besvär! Min endometrios är ganska så snäll vad jag vet. För jag upplever inga bekymmer mer än ... ja börjar tänka efter så lever jag med ganska så många olika krämpor...men de finns de som har det värre, mycket värre än jag och deras historier är mycket viktigare än min.
Jag menar, en gynekolog som jag besökte frågade mig vad jag använder för smärtlindring när jag har ont och jag sa som det var: 1 ipren, kanske två och det är bara första dagen av min mens! Den gynekologen blev rätt paff kan jag lova. Men hon var glad för min skull.
Sedan så behandlas jag inte, inge hormoner alls.  Kanske dumt, men jag vill inte, vågar inte, vet inte vad som händer. Så rädd att det leder till mer bekymmer. Sedan så vet jag hur jag mår under en hormonbehandling, då vi gick igen om en i samband med konstgjordbefruktnings försök på sjukhuset när jag var 24!
Sedan så har man ju alltid hoppats på ett syskon till Isaac. Nu börjar jag bli så gammal så det är bara att sluta hoppas på mer barn och kanske börja inse att jag kanske skall börja behandla mig. För lever man med endometrios så skall man helst inte ha ägglossning eller mens!

Men som sagt, jag tycker inte min endoresa är så viktig att berätta. Men då frågade dem inte om jag kunde skriva och berätta om min barnlängtan, min sorg och känslor runt denna sjukdom istället. Och då nappade jag. Så i morgon skall jag sätta mig ned och skriva! Sedan skicka in det så det sedan blir publicerat på deras blogg.

Under tiden så kan ni gå in på deras sida på F.B : Endo-systrar
Eller så kan ni gå in på deras instagram: endosystrar.
Men ni kan också gå in redan nu och läsa andra historier på bloggen: nouw.com/endosystrar



Göteborg nästa sommar och Metallica!


I fredags, med hjälp av mamma så kommer en dröm sedan länge, både för mig och maken, gå i uppfyllelse! Nästa sommar så skall vi gå och titta och lyssna på dessa fyra vackra killar, eller jag kanske skall skriva gubbar! Som en present till oss själv då vi firar 20 år tillsammans nästa år!
Så tisdagen den 9.e juli så befinner vi oss i Göteborg och firar vår 20 års dag en dag för tidigt. Men så himla perfekt present till oss båda då vi båda älskar denna grupp och deras musik.
Jag är uppväxt med denna sortens musik då min älskade storebror var (är hårdrockare) när han bodde hemma. Så jag har lyssnat på deras all musik som liten även om jag kanske inte alltid själv gillade den. Men idag så älskar jag deras musik och vilken tur att min älskade make gör samma sak! Åh jag är så suuuuper glad!
Det var bara det jag ville in och skryta om idag. Hahhaha.

tisdag 25 september 2018

Dansa i månens sken...



When I passed you in the doorway
You took me with a glance
I should have took that last bus home
But I asked you for a dance
Now we go steady to the pictures
I always get chocolate stains on my pants
My father he's going crazy
Say's I'm living in a trance
But I'm dancing in the moonlight
It's caught me in its spotlight
It's alright, alright
Dancing in the moonlight
On the long hot summer night
It's three o'clock in the morning
And I'm on the streets again
I disobeyed another warning
I should have been in by ten
Now I won't get out until Sunday
I'll have to say I stayed with friends
But it's a habit worth forming
If it means to justify the end
 
// Thin Lizzy

Tisdagscitat