tisdag 14 maj 2019

Dåligt med uppdateringar...

Dagarna bara rullar på, hinner knappt sätta mig ned känns det som. Ja inte de senaste dagarna i alla fall. Förra veckan blev en lång vecka. 6 dagars arbetspass på raken. Kändes som en omöjlig uppgift i början, men tack vare fina kollegor så gick det bra. Det gick som en dans.
Ni kan ju tänka er hur jag mådde och hur trött jag var när jag gick av i söndags kväll klockan 21.00. Trodde jag skulle falla ihop, bli en liggande benhög på gatan.
Jag jobbar ju bara 50% normalt, med korta pass, så egentligen blev det ju inte så farligt många timmar även om det många pass på raken.
Men med tanken på hur man mår till och från så blev det ju en pars. Men den är över nu. Har nu varit ledig ifrån jobbet i två ljuva dagar, så nu är jag utvilad, eller så gott som i alla fall.
Även om man är ledig från jobbet så finns det ju rutiner att följa, ställa klockan på kvällen innan man lägger sig är en plåga inför lediga dagar. Men har man barn som skall till skolan så är det bara att kliva upp på ostadiga ben, med håret på ända och grisögon.
Och i måndags så var det en sådan dag. Fast jag var jätte trött när jag la mig på söndag kvällen så hade jag problem att somna. Och när jag väl somnade så vaknade jag igen efter bara några timmar.
Klockan ringde sju. Upp och hoppa och se till att Isaac skulle bli klar.  Klockan 9.00 hade vi en tid bokad på Syncentralen. Isaac är född med kraftig synnedsättning så när han var 3 eller 4 så blev vi kopplade dit. Fick lägenheten jag bodde i då bostadsanpassad med extra belysning, han har fått hjälpmedel till dagis...förlåt mig...förskolan och förskolepedagogerna har fått utbildning i " att vara synskadad" så vi har fått fin hjälp genom åren. Många besök hos dem för att hålla koll på synen.
Och i måndags var det dags igen efter 2 år. De kollade hans ögon med en massa olika test och kom fram till att han längre inte faller under deras kriterier för att få gå hos dem längre, nu när hans ögonläkare på sjukhuset har lyckats justera hans glasögon så perfekt. Så nu släpper de honom!
Vilket både var skönt men ändå sorgligt på en och samma gång. Skönt för att nu är det kapitlet avklarat, ett "läkarbesök" mindre. Sorgligt för att de har tagit hand om oss så väl under årens lopp och har hjälpt oss så mycket, de har varit så himla fina. Speciellt Åsa hans synpedagog eller vad hon nu hade för titel.
Men det är ju ändå skönt att de släpper honom nu, för att hans syn har blivit lite bättre.

Och idag hade vi ett studie besök inbokat på den skolan Isaac börjar på i höst. Vi träffade rektorn på skolan, en mattelärare som kommer vara Isaacs mattelärare och gympaläraren. Det kändes bra. Det verkar vara en bra skola med bra personal. Det bästa av allt är ju att Isaacs faster/gudmor jobbar där som fritidspedagog så han har någon han känner där. För det är bara 3 elever från Isaacs skola som kommer dit i höst.
Men det kommer gå bra, jag har varit lite orolig för hur det kommer bli i höst. För den skolan han skall börja på kan man gå upp till 9:an och det har jag varit nervös över. Men idag så kändes det lugnt, mest tack vare den fina personalen vi träffade. Isaac är redo att börja där och han längtar och det är väl bäst av allt. Så länge han är nöjd över sitt skolval och känner att det känns bra så skall jag nog släppa min oro och ta det lugnt jag med.
Dumt att stressa i onödan eller vad säger ni?

I morgon är det åter dags för en jobb dag. Dock en dag som jag sett fram emot länge nu, för innan jag skall till jobbet så skall jag till mitt nya/gamla jobb på besök. Eller besök och besök, det är APT ( arbetsplatsträff ). Jag skall dit och träffa gamla och nya kollegor och gamla gäster. Har jag sagt att jag skall sluta på mitt nuvarande jobb? Med risk att fel personer kan läsa denna blogg så skriver jag inte anledningen till att jag slutar. Inte hela sanningen i alla fall.
Jag såg för ett tag sedan att mitt gamla jobb sökte folk ( när jag slutade där så var det ett privat företag som köpt upp detta ställe men nu har kommunen tagit tillbaka det igen och sökte nu nytt folk ) så kände jag ett sug i magen. En längtan tillbaka växte sig allt starkare. Jag pratade med en kollega som är en nära vän sedan tidigare och hon sa till mig att söka. Jag slog slag i saken, blev kallad på intervju och fick efter 2 veckor reda på att jobbet var mitt.
Nu har snart mina 3 månader uppsägningstid runnit ut, jobbar fyra veckor till sedan byter jag. Och i morgon skall jag som sagt dit, få mitt schema och skriva på mitt anställningspapper.
Åh vad jag längtar till i morgon, äntligen börjar det kännas på riktigt.
Nu undrar ni säkert varför jag söker mig tillbaka till mitt gamla jobb, ett jobb som jag redan jobbat på i flera år, ett jobb som jag vantrivdes på i slutet. Ett jobb som fick mig att må dåligt. Ja, jag vet att det låter galet. Men nu när jag inte har varit där på snart 3 år och jobbat med annat, så känner jag att just den biten jag var så less på då, det är just den biten jag saknar i mitt liv.
Tänk så det kan bli!
Så nu är det bara att "bita" ihop de sista fyra veckorna och sedan börjar ett nytt kapitel i livet.  Så spännande.

Jag funderade ju på i det förra inlägget om jag skulle sluta blogga. Jag har tänkt på det fram och tillbaka, även om jag ej fick någon respons ifrån er, så har jag beslutat mig för att fortsätta ett tag till. Jag älskar att skriva av mig här på bloggen och dela mina tankar med er, mina bilder och vardagsliv. Förhoppningsvis så kommer det inte vara lika glest mellan inläggen i fortsättningen. Jag skall bättra mig.
Skall försöka mig på intressantare blogginlägg med finare bilder osv.
Ge mig ett tag, så kommer det nog bli bättre.
Hoppas att ni som läser, fortsätter och läser, kanske lämnar ett fotavtryck i form av en kommentar eller två, absolut inget tvång men det vore jätte trevligt!
Ha det gott alla kära läsare, vänner och bekanta!

tisdag 30 april 2019

Hej kära läsare...

Nu har det gått en tid sedan jag bloggade sist, ingen inspiration alls. Vet inte alls vad jag skall skriva om då det inte finns så mycket att skriva om.
Jag jobbar och är hemma. Är inte ute så himla mycket ute och rör på mig i övrigt.
Detta har hänt den senaste tiden:

1) Utredning för sköldkörtel problem pågår. Har varit och lämnat en massa blodprover och varit på "röntgen". Har inte fått några svar än, mer än dem som står på 1177 - i min journal där. Mejlade min husläkare idag för att få veta vad som händer. Så nu är det bara att vänta på svar.

2) Jag har varit och firat min soulsysters dotter på hennes 19 årsdag. Vi var några tjejer som samlades och åt tacos tillsammans och fikade gott.  Mycket skratt mellan allvarsamma samtal. En riktigt härlig kväll blev det. Samtal om gud, endometrios, feminism, filmer och serier och en massa annat.

3) Jag har firat min gudson när han fyllde år, hemma hos min bror och hans fru. En härlig dag. Min gudson är ju även min brorson, och jag har så svårt att förstå att han har blivit så gammal! Jag minns honom som en busig liten unge som snubblade på sin egen skugga och kunde få stickor av en rund fotboll som han en gång i tiden sa.

Sen har det inte hänt så mycket mer.

Så jag funderar på att sluta blogga. Då det känns så meningslöst att ha en blogg som inte uppdateras.
Som bara är.
Vad tycker ni?
Skall jag sluta eller inte?
Det ni säger det gör jag.


torsdag 11 april 2019

Endometrios - ett helvete på jorden.

Att leva med endometrios är som en dans tillsammans med självaste djävulen. En dans som håller på i alla evighet. Hur gärna du än vill sluta så kan du inte. För djävulen håller sitt hårda grepp om din midja, hårdare och hårdare, tills du nästan känner hur livet glider ifrån dig. Du tappar andan, kippar efter luft. Det gör ont, det krampar i ryggen, i magen, i bäckenet, i benen.
Själv har jag kommit lindrigt undan, har förskonats det värsta, än så länge. Men för hur länge vet jag inte, framtiden är oviss och det är skrämmande. Det är så skrämmande ibland att jag måste slå undan tanken innan den ens hinner gro sitt oros frö inom mig. 

Att leva med endometrios handlar inte bara om att man kanske är ofrivilligt barnlös. Det handlar inte heller bara om att man är trött och känner sig nedstämd. Vissa dagar kan vara fruktansvärt plågsamma, att bara stiga ur sängen på morgonen kan vara som att bestiga Mount Everest. Att kroppen är så trött att den gör ont, att varje steg du tar gör dig ännu tröttare. Du vill helst bara lägga dig i sägen igen och dra täcket över huvudet och glömma bort att du lever, om så bara för en sekund.
Att leva med endometrios handlar inte bara om att du kanske kommer ha svårt att bli gravid. Att leva med endometrios och veta att du kanske inte kan få barn är så smärtsamt att du knappt kan andas. Att få sina drömmar krossade och sedan orka gå vidare är oerhört svårt. En kamp varje dag. En dag utan blöta kinder är en liten vinst. 
Endometrios kan innebära att du känner dig dålig, att du går omkring och känner sjukdomssymtom fast det är inget som bryter ut. Du går bara omkring och mår allmänt risigt, varje dag.
Du kan ha bäcken smärtor, i bland kan det känns  som om mitt egna bäcken skall gå sönder, att jag skall ramla för att det längre inte håller ihop. Eller så låser det sig och jag kommer ingenstans.

Att leva med endometrios är verkligen ingen dans på rosor, den som har påstått det vet inte vad denna sjukdom handlar om. Den som säger att det är normalt att blöda mycket vid mens och att mens skall göra ont kan bara stänga igen truten och hålla inne med sina åsikter.
Att inte kunna ha tampong för att det gör ont, och istället måste gå med binda varje gång. I bland får jag ha tre stycket nattbindor för att inte blöda igenom byxorna en timme efter att jag klätt på mig. Jag får sova med handduk vissa nätter under rumpan för att inte blöda ned sängen.
När min mens startar så måste jag ta värktablett på en gång, måste gärna ha en toalett i närheten när det kör igång ordentligt. Hela magen vrider sig i en kramp och jag måste springa på toa. ( Annars gör jag i byxan) Jag är ändå ganska lyckligt lottad eller vad man nu skall säga, jag har som sagt än så länge kommit lindrigt undan. För det finns de personer som spyr av ren och skär smärta. De finns dem som svimmar för att det gör så ont. Läste om en tjej som svimmade i en trappa och föll handlöst ned för trappan för att hon fick så ont i magen. Vaknade upp alldeles blåslagen nedanför trappan.
Många som lever med denna sjukdom kommer inte ur sängen, det ligger och mår dåligt och har ont. Livet får vänta, för dem orkar inte. Skola och jobb blir lidande, arbete som samlas och blir bara liggande. Stress påverkar också dessa smärtor.

Samlagssmärtor kommer också som ett brev på posten om man har den turen...eller oturen i detta fall. Livmodern som krampar. Smärtor som inte är  av denna jord, känns som om hela magen skall slitas i stycken. Förhållande som går åt skogen, vänskapsrelationer som spricker då ingen orkar vänta och orkar vara vän med någon som alltid mår dåligt och inte orkar leva ett normalt liv.
Sjukhusbesök - där läkare inte tror på en, vissa blir kallade tablettmissbrukare, operationer till höger och vänster som hjälper föga. Ärren på magen bildar egna landskap. Tarmar, njurar, äggledare och urinledare växer samman av olika sammanväxtningar. Stomipåse kan bli ett med dig om det går riktigt illa.

Jag vet att ni som pratar med oss och ger oss råd och önskar oss lycka till här i livet och ber oss att inte ge upp och säger : det måste ju finnas någon medicin som hjälper, sluta gärna med det. Jag vet att ni bara menar väl, att ni säger det av kärlek och värme. 
Jag ber er då skaffa er mer kunskap om denna vidriga sjukdom. Det är en kronisk sjukdom som är väldigt och då menar jag väldigt svår behandlad För när till och med läkare kallar denna sjukdom för en skit sjukdom och står handfallna och inte vet hur det skall behandla sina patienter så kan inte era väl valda ord hjälpa och lindra. Hur snälla ni än är och hur väl ni än menar så ber jag bara er: lyssna i stället, försök inte förstå. För lever ni inte med denna sjukdom så kan ni inte förstå. Jag har en tjej i min bekantskap som lever med denna sjukdom, hon lever ett fruktansvärt liv. Med smärtor som man inte ens önskade sin värsta fiende. Jag lever med samma sjukdom, men inte ens jag kan förstå hennes helvete, så jag väljer bara att lyssna och finnas där. Mer kan jag inte göra!
Man skall inte som människa behöva leva så här, man skall inte behöva ha så här ont. Det förstör ens liv!

Jag skriver detta, inte för att vara elak, utan för att dela med mig om hur det kan vara. Och hur ni omkring oss endometrios sjuka kan agera runt omkring oss. Det viktigaste för oss är bara er närhet. Att ni finns där och får oss att må bra och skratta räcker lång väg. Er sympati betyder också väldig mycket, missförstå mig inte. Men ibland så vill man bara glömma att man är sjuk och sympatier kan få en att må sämre.



onsdag 10 april 2019

Saltlampa från Himalaya

 Äntligen! Ja jag säger det igen. Äntligen har jag hittat en Saltlampa till bra pris.
Jag satt och letade efter något helt annat och helt plötsligt poppade en sida upp. Coolstuff.se
Nyfiken som jag blev så gick jag in där och kollade lite runt bland deras saker och erbjudanden.
Och där, där så dök denna lampa upp. En sådan lampa jag har letat efter! En sådan här lampa har jag länge velat ha. Men inte hittat eller vetat vart jag skall titta efter den heller.
Jag vet inte vad det är som gör att jag vill ha en sådan här lampa, men den bara tilltalar mig!
Det är en Amie lampa med andra ord.
Den finns som sagt på Coolstuff.se för endast 299:- kr om någon annan skulle vilja köpa en likadan.
Jag tror jag skall slå slag i saken och beställa hem en nu. Eller kanske i morgon.
Det får nog bli i morgon!
In och kolla. Tryck på länken här: Coolstuff.se

måndag 8 april 2019

Utredningen fortsätter....

Utredningen kring min sköldkörtel fortsätter.

Förra veckan var jag på Nuklearmedicin och gjorde en undersökning. En så kallad scintigrafi.

scintigrafi

skintigrafi, undersökningsmetod där radioaktiva ämnen injiceras i blodet och fördelas i de organ som skall undersökas, strålningsbilden kallas skintigram.
Det var nervöst att åka dit må ni tro. Speciellt när man inte vet hur det hela skall gå till,  man går dit ensam och ingen att prata med. Men jag blev väl omhändertagen. Jätte fin personal som tog emot mig och berättade om vad som skulle hända och hur de skulle gå tillväga.
Lite läskigt var det också, då man visste om att ett radioaktivt ämne skulle "sprutas" in i armen på mig. Skulle det kännas något? Skulle det göra ont? Hur skulle kroppen reagera? Skulle min aura bli grön och lysa i mörker. Om jag skulle tända ljus hemma, skulle det säga "puff" och jag gå upp i rök?
Många överdrivna tankar, ingen logik alls.
Men allt gick bra. Det blev varmt i armen då de sprutade in det radioaktiva ämnet i armen på mig. Gjorde inte ont och var heller ej obehagligt.
Fick sitta i 10 minuter från det att sprutan var given tills den stora undersökning skulle genomföras.
Själva undersökningen var inte så himla jobbig. Förutom att jag skulle ligga på en "smal brits", blixt stilla. Fick inte röra mitt huvud, heller ej kroppen helst för då skulle de ta längre tid att få till bilderna.
Det skulle ta ca 20 minuter sa han som genomförde detta, det slutade dock med 40 minuter. Varför vet jag inte. Så gissa och det var jobbigt att ligga där. Blixt stilla. Det kliade på tårna, på benen , ryggen och på näsan. Varför skall det alltid börja klia någonstans på kroppen så fort man inte kan klia sig? Alltid samma sak.
Om jag skall färga håret så kan ni ge er sjutton på att det kliar i håret. Och man försöker klia utan att få färg på fingrarna.
Men jag tog mig igen om dessa 40 minuter, stuttsade upp från den smala britsen och rörde på mig så gott jag kunde, stod där och skakade på mig som en gammal hund.

Nu är det bara att vänta på svar ifrån doktorn och se vad bilderna säger. Hoppas de såg något, men inget allvarligt.
Så håll tummarna!


40 år och vakna upp i Paris.

I en gammal blog, har haft många genom åren, skrev jag om en dröm som jag hade när jag fyllde 30. Jag drömde om att den dagen jag fyller 40 så skall jag vakna upp i Paris. I ett vackert hotellrum med utsikt mot Eiffeltornet.
Dagen är "snart" kommen. Har nyligen fyllt 39 och nu är jag helt tom i skallen om vad jag vill göra.
Drömmen om Paris kommer alltid finnas där, men jag tror inte längre att jag vill vakna där och då när jag fyller år nästa gång.
Och med tanke på att jag lagt den drömmen eller vad man nu skall kalla det åt sidan så funderar jag nu på vad jag /vi skall hitta på istället.
Jag googlar, kollar bloggar, filmer osv för att få inspiration Något kommer jag säkert på, jag har ju ett år på mig...typ...minus några dagar hit eller dit.
Har ni kära läsare några tips? Hur gjorde ni? Eller vad skulle ni vilja göra på er 40 årsdag?

tisdag 26 mars 2019

#BrinnförJosefin


Jag, som så många andra tände ett ljus för Josefin Nilsson i lördags. Delade våra bilder på nätet under hashtagen #BrinnförJosefin. Det kändes viktigt för mig att tända ett ljus denna lördag. Inte bara för henne, inte bara för kändisen Josefin. Jag tände mitt ljus under denna hashtag, men jag tände även det ljuset för alla andra kvinnor som lever/levt under sådana förhållanden. För alla kvinnor som någon gång under livet utsatts för männens hårda ord och våld.
Jag tände ljus för alla kvinnor som har blivit taffsade på, som kallats hora, som blivit överfallen och våldtagna av män. Jag tände ljus för alla kvinnor som blivit kränkta av män, som har blivit retade och fått höra: han är bara en pojke, alla pojkar är så där. Han är nog kär i dig.
Jag tände ljus för de kvinnor som en gång i tiden kämpade för vår rösträtt. Jag tände ljus för alla kvinnors lika värde.
Men framför allt så tände jag ett ljus för att visa min ståndpunkt i det hela, för att visa min ilska och för att säga ifrån.  Jag tände mitt ljus för att säga: NU får det vara nog.
Ingen kvinna skall behöva utsättas för det Josefin utsattes för. En man som lägger sin hand på en kvinna skall dömas till fängelse, inte bara till böter eller villkorlig dom.  En man som lägger sin hand på en kvinna skall inte gå fri.
En man som lägger sin hand på en kvinna är längre inte en man. Han har förlorat rätten till att kallas man. Han är ett svin. En ynkrygg, en patetisk ryggradslös yngel.

Jag hade ingen "personlig relation" till Josefin, förutom att jag tyckte hon var vacker, älskade hennes gotländska dialekt, såg henne i filmen " Adam och Eva" och lyssnade ibland på Ainbusks "Älska mig för den jag är"
Men jag kände att det var min plikt som kvinna att tända ett ljus för henne, att visa mitt stöd och våga säga ifrån.

Läs gärna Alexander Karims inlägg om detta ( Läs här )